Alfvéniana 4/98

Uti vår hage
Några anteckningar kring den "svenskaste" av kör-visor

AV MÄRTA RAMSTEN

"Jag skulle faktiskt vilja påstå att det enda nya som Alfvén tillför i sitt arrangemang år slutkodan i dur" säger Märta Ramsten efter att ha granskat Alfvéns förebilder till Uti vår hage.

Jag har just försökt att räkna ut hur många gånger jag i mitt köraktiva liv kan ha sjungit Hugo Alfvéns körsättning av Uti vår hage. Det borde vara ett par tusen gånger. För naturligtvis har den stått på repertoaren i samtliga de körer jag varit med i. Och jag är säker på att alla de flera hundra tusen körsångare som lär finnas i vårt land har sjungit den otaliga gånger inte bara i repetitionslokalen och på konsertestraden utan också i turnébussar, båtar, flygplan, vid kaffebord, på körstämmor, ja, i praktiskt taget alla sammanhang där körsångare sammanstrålar. För är det något stycke som alla kan utantill, så är det Uti vår hage. Och publiken, den finns likaväl i Emmaboda och Farsta som i New York, Buenos Aires och Tokyo.

Men hur medvetna är vi om vad vi sjunger eller lyssnar till, om historien bakom denna "folkvisa från Gotland"? Är det en folkvisa och är den från Gotland? Och vilken källa utgick Alfvén ifrån när han gjorde sitt körarrangemang?

Vad är folkvisa?
För att börja med de två första frågorna så måste vi konstatera att begreppet folkvisa är väldigt luddigt. Helt kort kan man väl säga att det är en term som använts sedan 1800-talets början på de ballader, lyriska visor, sånglekar m.m. som tecknades upp från "folkets läppar" och som sedan publicerats och ofta också arrangerats och bearbetats för kör, för en röst och piano, för skolbruk etc. Ibland har utgivaren tyckt att melodin var värdefull men att texten inte var tillräckligt salongsfähig och därför "rättat till" texten eller helt enkelt diktat till några strofer. I många fall saknas melodiuppteckningar - långt ifrån alla folkviseinsamlare var notkunniga - och då kunde utgivaren själv komponera nya melodier i folkton till intressanta textuppteckningar.

Folkvisornas geografiska bestämningar bör man nog också ta med en nypa salt. Ofta betyder det bara att en viss variant av visan råkar ha tecknats upp i en viss trakt, men att visan samtidigt fanns i andra varianter i andra delar av landet. Melodin till "Vårvindar friska" t.ex., brukar anges som folkmelodi från Norrland, medan den i själva verket varit spridd i hela landet och bl.a. finns i många varianter inom spelmansmusiken.

Texten
Men hur ligger det då till med "Uti vår hage"? Ja, det är en ganska komplicerad historia och tidiga källor saknas helt. Vi vet helt enkelt väldigt litet. Men de text-fragment som finns bevarade pekar åt att den verkligen haft anknytning till Gotland. Jag ska försöka sammanfatta de uppgifter som hittills kommit fram om visans tidigare liv och jag stöder mig då framför allt på en artikel med rubriken Några av våra vanligaste "folkvisor" (Sumlen 1981) som min kollega Margareta Jersild skrivit.

Någon uppteckning eller traditionskälla som direkt kan sägas vara förebild för den visa som på 1890-talet kom att publiceras som Folkvisa från Gotland finns inte. Själva vistexten tycks gå tillbaka på en sånglek. Den enda uppteckning som stämmer någorlunda överens med "vår" version av "Uti vår hage" är nedanstående två strofer, som samtidigt sammanfaller med strofer ur sångleken "Och jungfrun hon går i dansen".

Äuti mors hage, där vaksar blabär,
kum hjärtansfrögd!
U vilst däu mi nåke, så träffes vör där.
Kum liljar u pullilaje Kum rosar u salivie
Kum krusande mynte Kum hjärtans frögd.

U nå har je blet giftar, nå hajtar ja mor -
-Kum hjärtans frögd
Nå jär ja lete betar än ja var e fjor
Kum liljar u pullilaje osv.

De här två stroferna är upptecknade av den gotländske geologen Thorbern Fegraeus (1853-1923) och överlämnade till Gotlands Landsmålsförening i Uppsala troligen under dennes studietid där på 1880-talet. Själva omkvädet, med uppräkning av örter, återfinns i betydligt äldre källor. Bl.a. finner vi det som omkväde till en s.k. medeltidsballad i en visbok från ca 1600 (KB: s visbok 8:o nr 35):

Wungersuen snaka thill kärristen sin:
Min hiertans frödh,
wille J rida /J/ lunden Jdag,
Roser och saluier, lilijer och persilier
krusade mynte och hiertans frödh:

Att omkvädena vandrade och användes till olika visor - som här både till ballader och sånglekar - är vanligt förekommande i den folkliga visans historia - den är ju en del av en muntlig kultur. Omkväden med uppräkning av örter -krydd- och medicinalväxter - förekommer för övrigt också i danska, tyska och engelska balladuppteckningar. (Den på senare tid utbredda föreställningen om att de uppräknade växterna skulle ha verkan som abortmedel, får anses som ett exempel på modern mytbildning, vilket Margareta Jersild påpekar, eftersom det inte finns något som pekar på att just dessa växter skulle ha varit kända för denna verkan.)

Melodin
När det gäller melodin till "Uti vår hage" är uppgifterna ännu osäkrare, för att inte säga obefintliga. Till de texter som nu nämnts finns inga melodier upptecknade. En fragmentarisk uppteckning av en melodi till själva omkvädet gjordes av A P Berggreen någon gång vid 1800-talets mitt - ett melodifragment som bara har slutfallet gemensamt med den nu använda.

Hugo Lutteman publicerade "Uti vår hage"
Den hittills äldsta kända förekomsten av hela visan med både text och melodi finns publicerad under titeln Folkvisa från Gotland i Fyris, sånger för mansröster, H 1 av Hugo Lutteman. Det lilla häftet, som omfattar 12 sånger i sättning för manskvartett, saknar utgivningsår (dock senast publ. 1891) men måste ha sammanställts på 1880-talet - Lutteman avled 1889. Lutteman var av gotländsk prästsläkt och studerade i Uppsala på 1860-talet, där han var en välkänd kvartettsångare - han var tenor. Han startade också själv en manskvartett, Luttemanska kvartetten, som även turnerade utomlands. Lutteman kan alltså ha hört visan i sina hemtrakter eller fått en uppteckning av den och bearbetat den både textligt och melodiskt, kanske för sin egen manskvartett. Som Jersild framhåller bör nämligen både text och melodi vara tillrättalagda - de tre sista stroferna har ju otvivelaktigt en litterär prägel och ingen som helst motsvarighet i bevarade textfragment.

Melodi och text trycktes senare i ett flertal populära sångböcker, t.ex. Eggelings Sångbok (1898), Alice Tegnérs Unga röster (1904) och Sjung swenska folk (1906) för att senare hamna bland de s.k. Stam-sångerna. I dessa utgåvor publicerades melodin enstämmigt - ibland med en tersstämma - och med växelsång solo och "alla", det senare i omkvädet.

Alfvéns arrangemang
Och nu kommer vi till Hugo Alfvén. Hans arrangemang av "Uti vår hage" både för manskör och för blandad kör trycktes 1923, men framfördes dessförinnan första gången vid en OD-konsert i Stockholm 1918. Hans förlaga har utan tvekan varit Luttemans version, alltså den som trycktes i Fyris. En jämförelse mellan Alfvéns manskörsarrangemang och Luttemans visar att Alfvén inte bara utgått från hans text och melodi, utan också till stora delar följt Luttemans arrangemang av visan.

Till att börja med har han anammat Luttemans tempoföreskrift "Ej för långsamt" samt val av tonart. Det homofona, ackordiska ackompanjemanget i visans första del följer också Lutteman påtagligt nära, även om Alfvén här och var har något fylligare harmonier. Den rytmiskt livligare melodin till omkvädet uppvisar också förvånansvärt stora likheter med tanke på Alfvéns, enligt egen utsago, "fria behandling". Den för Alfvéns arrangemang så karakteristiska, trodde jag, basgången i näst sista takten av varje strof är så gott som kopierad från Lutteman. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det enda nya som Alfvén tillför i sitt arrangemang är slutkodan i dur. Men den får väl å andra sidan sägas vara mycket Alfvénsk i sin vändning från mörker till ljus.

Luttemans och Alfvéns versioner av Uti vår hage

Alfvéns inställning till folkvisan
Alfvén kommenterade själv denna sin bearbetning i en tidningsintervju:
"Slutet gör jag litet lättare än det övriga, ty flickan vet hur älskad hon är. Hon hör nu melodien bara tona i öronen. Hon glider lycksalig över markens blomster.. Det skall viskas fram lätt och 1uftigt. Det skall vara bara tondoft." (GHT 1956-06-22 Uti vår hage.)

Så talar en äkta romantiker. I samma artikel beskriver Alfvén också sitt sätt att nalkas folkvisorna när han komponerar:
"Melodiens perspektiv satte jag mig först in i när jag började med en sång. Därur gav sig självt harmoniken, som således alltid är visans egen inneboende klang och ej något av mig påtvunget. Därur kom också känslan för stämmornas karaktärer och textens roll."
"Folkvisearrangemangen betraktar jag som det betydelsefullaste i mitt liv", säger han vidare. Alfvén skrev sina många folkvisearrangemang i första hand för "sina" körer, Siljanskören och Orphei Drängar, men kanske också med bitanken att sälja dem till Gehrmans förlag - hans penningbehov är ju omvittnat.

Folkvisornas räddare?
Själv intar han en rent idealistisk ståndpunkt - han uppger långt senare att han skrev sina arrangemang för att "rädda visorna undan glömskans död".

Till detta kan sägas att varken "Uti vår hage" eller de andra folkvisorna som Alfvén bearbetade skulle ha glömts bort utan Alfvéns "räddning". Han valde nämligen att arrangera just de visor som redan var välkända och redan hade publicerats i stora upplagor, med eller utan arrangemang. Här har säkerligen skolsångböckerna och sångböcker med jätteupplagor som Sjung swenska folk betytt mer för spridningen av "folkvisorna" än körarrangemangen. Men samtidigt tror jag att väldigt många svenskar har en klangbild, ett klangligt minne, av dessa visor i den harmoniska dräkt som de försetts med, kanske framför allt av Hugo Alfvén.

Åter till Innehåll